Öppet vatten

Det var en stor dag idag. En stor dag för mig i alla fall. De flesta andra bryr sig förmodligen inte ett dugg. Det gör den dock inte mindre för min del.

I dag har jag haft fiskepremiär i öppet vatten. Isen ligger egentligen tjock överallt men det finns ställen där vattnet faktiskt ligger öppet. Ett sådant ställe är svartöviken i Luleå. Jag gissar att det beror på stålverket men vattnet ligger hur som helst öppet där.

Jag är inte ensam om att dras till det öppna vattnet. Några svanar och gäss gillar tydligen också att isen, om än av onaturliga orsaker, fått ge vika här. En livslevande ornitolog  har också tinat fram och står vid strandkanten med sin kikare. Eftersom jag aldrig träffat en ornitolog tidigare vad jag vet så går jag fram och pratar lite med honom. Medan han är i färd med berätta vilka fåglar han sett kommer en havsörn glidande och ornitologen blir eld och lågor. Jag som aldrig sett en havsörn blir också exalterad. En ornitolog och en havsörn på samma dag.

Det var härligt att få svinga flugspöet igen efter den långa vintern. Tyvärr blev det ingen fisk. Förmodligen är det lite för kallt i vattnet ännu.

Under tiden jag fiskade gnolade jag på följande låt av Magnus Ekelund & Stålet från den kommande skivan Svart flagg.

 

Nytt kapitel

Jag älskar inte ihjäl den här bloggen.
Det gör jag inte, verkligen inte. Jag tycker om att skriva, och särskilt om ett ämne som ligger mig så otroligt varmt om hjärtat. Är det viktigt? Jag vet inte.
För mig är det väl ganska viktigt.

Hur som helst är det så att ibland gör livet vändningar som man inte kan förutse. Kurvor som kommer överraskande och kastar en än hit än dit. Man står utan kartläsare i livet även om det finns många som ger en goda råd.

Nu har det blivit så att jag på sikt kommer att ha mer tid över till fiske och annat som jag tycker om att fylla min fritid med. Jag står numera ensam utan livspartner, med allt vad det innebär. Mitt fokus ligger nu, förutom på mina karriärer, även på att finna en ny bostad och till viss del även på att tycka omåttligt synd om mig själv.

Stundom när jag låter mitt självömkande  stå åt sidan hinner jag med att ägna mig åt min passion. I kväll till exempel, har det blivit några flugor. Stora flashiga gäddgodisar blev det.

Om inte fullt en månad är jag i Norge om planerna går som de ska. Det var längesedan jag var där och det var längesedan jag fiskade torsk. Denna gång ska flugspöet med och det ska bli mycket intressant att se vad man kan lura upp med fluga. Ambitionen är att få en gigantisk sej.

Esox Lucius – Fiske med livet som insats

För några helger sedan åkte jag tillsammans med min sambo och hennes föräldrar till deras stuga ute i råneå skärgård. Det var första helgen sedan isen gått för min del eftersom jag har haft fullt upp med spelningar på sistone.

Ön där mina svärföräldrar har stugan heter laxögrund och är belägen alldeles utanför råneälvens utlopp. Råneälven är känd som ett riktigt paradis vad gäller försommarfiske efter gädda. Älven håller också harr, öring och lax och är en av Sveriges sista outbyggda skogsälvar.

Råneå skärgård är på grund av landhöjning väldigt grund och det krävs att man känner till bottenförhållandena väl om man ska navigera problemfritt. Sjökorten är inte mycket till hjälp då de strandnära områdena inte är lodade.

Eftersom sommaren bara var i antågande fanns det givetvis mycket att göra när vi väl kom ut till ön. Isen hade som vanligt gått hårt åt bryggan och gammalt skräp väntade på bränning.

Som vanligt hade jag givetvis med mig både spö och vadare eftersom jag visste att efter bryggan var fixad och skräpet bränt skulle min svärfar föreslå några timmars fiske. Ett förslag som jag naturligtvis inte skulle tacka nej till.

På lördagen klev vi upp runt niotiden och fann att hela ön badade i sol. Vi hade inte varait bortskämda med värme tidigare under våren så det kändes otroligt förlösande att få klä av sig till lättare kläder och hugga i med trädgårdsanläggning, bryggreparationer och liknande.

Dagen förflöt i ett härligt avslappnat tempo och innan vi visste ordet av hade det blivit tid för middag. Nu började jag känna mig lite osäker på om det skulle hinna bli lite väl sent för gäddfiske. Under försommaren har jag alltid varit mest framgångsrik under dagen då solen står högt och värmer ytvattnet i grundare vikar. Även om fisket är viktigt så kändes själva vistelsen på ön denna gång viktigare och jag bestämde mig för att inte stressa utan helt enkelt låta allt ha sin tid.

Efter en mycket god middag bestående av halstrad lax och kokt potatis tillsammans med ett gott vitt vin blev det slutligen tid att dra på sig vadarna. Det kändes härligt att känna neoprenet runt fötterna igen. Jag knöt på en härlig stor flashfluga med tydlig fluoroscerande huggpunkt som jag fantiserat fram under vintern.

Det hade nu börjat blåsa upp lite men med hela ön som vindskydd var det inga problem att kasta. Vi kastade de överdimensionerade flugorna och kände under tiden hur vinterns hela tyngd försvann från axlarna. Livet återvänder och den härliga försommarkvällen utlovade en lång härlig fiskesommar.

Efter någon timme kom jag att tänka på något jag läst i en flugfisketidning vid något tillfälle. När solen står lägre på himlen kan det vara bra att kasta mot solen om det är möjligt. Gäddan har tydligen lättare att upptäcka men framförallt utföra framgångsrika anfall mot sitt byta om de inte har solen i ögonen. Man måste ju medge att detta låter tämligen logiskt så jag bytte riktning och rörde mig i sidled medan jag kastade mot solen.

Tre fyra kast senare känner jag plötsligt en tung dragning i linan. Jag höjer lugnt spöt samtidigt som jag för linan åt motsatt håll med vänsterhanden. Fast fisk! Åh så skönt det kändes att se spöbågen och känna en fisk sitta krokad och vildsint kämpa. Det stod snart klart att det var en lite större gädda som tagit flugan och jag njöt.

Varje gång jag drillar fisk så upplever jag att tiden står stilla. Efteråt kan jag aldrig säga hur länge jag hållit på, jag kan inte ens göra en någorlunda gissning. Tiden försvinner helt enkelt. Gäddan gjorde flera rusningar och det började kännas i spöarmen. Jag skrek åt min svärfar att nu fick han komma och hjälpa till. Sedan vrålade jag till min sambo som följde hela föreställningen från stranden att hämta kameran.

Jag vet som sagt inte hur lång tid det tog innan gäddan var redo för bärgning, vad jag däremot kan säga är att jag var påtagligt trött i armen och att pulsen var hög när gäddan slutligen lät sig bogseras in mot land.

Utan håv så är det så kallade gälgreppet utmärkt om man vill lyfta fisken utan att skada den. Jag smög försiktigt in handen under käken på gäddan och förde in fingrarna längs käkbenet och kopplade grepp. Med den andra handen  som stöd under gäddans mage lyfte jag fisken för att beundra den. Då visade det sig att fiskstackarn fortfarande var väldigt pigg. Den sprattlar till så jag tappar den, instinktivt kniper jag åt med vänsterhandesn tumme och i och med detta placerar jag tummen mitt i käften på monstret.

Att gäddan har många och vassa tänder är allmänt känt, likaså att man ska undvika att stoppa in fingrarna i käften på en gädda. Jag behöver väl inte säga att det nu stod 1-1 mellan mig och gäddan. Öga för öga, tand för tand.

Efter ytterligare en liten brottningsmatch lät sig gäddan både fotas och vägas innan jag varsamt hjälpte tillbaka den till vattnet. Det tog inte många sekunder innan den pilade iväg.

När gäddan så slutligen dragit sin kos inser jag att den lyckats ge mig ett riktigt ”kärleksmärke” på vänsterhanden. Min rådiga svärmor kom dock till undsättning med både sårsprit och kompresser.

Rusig av lycka avlsutade jag och svärfar fisketuren på stugverandan med varsin härlig whiskey och en hemrullad cigarett.