Laisälven

Ja då var det återigen en bra stund sedan jag skrev. Inspirationen har inte varit den bästa och fokus har legat på annat än fiske. Har luffat några veckor och ägnat mig åt coachsurfing nere i huvudstaden. Tack alla som visat en sådan fantastisk gästfrihet. Ni vet vilka ni är och jag älskar er alla.

Hur som helst har jag en mycket god vän i Erik Lund som lyckats slita mig från det urbana samhället ut i vildmarken. Tack för att du bevisade för mig vad jag redan visste, att jag mår sä förbannat bra när jag får lämna allt och bara fiska.

Vi har haft några riktigt trevliga dygn vid Laisälven, något som man kan ta del av genom filmen nedan.

Väl mött!

Ligga

Vi gonar oss efter en fantastiskt god lunch. Nyrökt abborre och nybakt tunnbröd. Mat med anor serverat med mängder av anekdoter.
Gårdagen bjöd på vackert väder och en fantastisk eftermiddag på älven. Vi fick ingen harr men vi hade det bra i solen och vi fick tolv fina abborrar. Efter middag och bastu var klockan redan efter tolv på natten. Eftersom vi redan bestämt oss för att provfiska ligga-bäcken så var det bara att dra på sig kläderna och ge sig ut. Det blev en fantastisk natt.
Nu ska vi snart ut igen. En kopp kaffe till och kanske några fler historier om ölmozart, björnjägarn, sara norsa och andra.

Kampen om Arjeplogströmmarna fortsätter

Kampen fortsätter och de som är för ett kraftverksbygge fortsätter med smutskastningskampanjen i media.

http://norran.se/asikter/insandare/article1165145.ece#disqus_thread

Älvräddarnas replik är mer saklig.

http://www.alvraddarna.se/index.php?s=134

Film från Norge

Här kommer den utlovad filmen från Norge. Jag är inget geni vad gäller filmklippning men det är förbaskat roligt.
Det ska sägas om filmen att det är långt ifrån det fiska jag i vanliga fall bedriver. Vi fiskade för att ta med oss fisk hem. Detta är det enda sättet att servera torsk på bordet som garanterat inte är fiskad på ett olagligt sätt. Jag kan rekommendera detta till alla eftersom det är betydligt roligare än att handla torsk i frysdisken på närmaste mataffär.

Sverige

Sitter just nu i bilen. Vi har tagit oss över gränsen och passerat både Gäddede och fågelberget. Vi har haft det fantastiskt och det kommer mer om det senare. Bilden nedan får tala för sig själv tillsvidare.

Troligen sista inlägget

innan jag beger mig till vårt vackra grannland i väst. Just nu ligger jag hemma i pojkrummet efter 47 mils bilresa. Passar på att sträcka ut ryggen i ett par timmar innan det är dags för etapp två.
En av de stora fördelarna med att vara musiker är att man får en fantastisk uthållighet vad gäller resande. De trolska inlandsvägarna gav precis det lugn i själen som jag hade hoppats på. Det återstående blir bara bonus.
Nu loggar jag ut från internet för några dagar. Mobilsurf taxan från Norge var inte att leka med så ni kan inte förvänta er några inlägg förrän jag återkommer till moder Svea.

På återseende!

Nu bär det snart av

Nu är bilen packad. Det är bara en lång arbetsdag mellan mig och friheten på vägarna nu.

Heimlich

I morgon börjar jag min resa mot grannlandet i väst. Först hem till mor och sedan vidare, grisigt tidigt, till Norge på torsdagsmorgonen. Jag har inte varit hem sedan jul så det kommer bli välgörande att bara få köra de välkända inlandsvägarna hem till Tåsjödalen.
Det känns på förhand som om denna resa kommer att handla lika mycket om att laga hålen i själen som om att fiska. Det är sju, åtta år sedan jag var där senast och mycket har hänt sedan dess. Ändå förväntar jag mig att det ska vara precis som då. Orimligt? Alldeles säkert men det finns ändå en sorts trygghet i detta. En förhoppning.

Sist jag var där blev det onödigt spännande. Under en av kvällarna då vi precis ätit kvällsmat och vi njöt ikapp i stugan efter en lång dag ute till havs satte pappa en godis i halsen. De andra märkte inget. Pappa kom bara helt lugnt fram till mig som stod och diskade och knackade mig på axeln. När jag vände mig om pekade han på sin hals och rosslade obehagligt. Jag tog ett stadigt tag om pappa och gjorde heimlich-manöver på honom. Det fungerade inte första gången så jag gjorde snabbt om det. Ordentligt denna gång, jag tog i allt jag kunde. Med en hostning flög karamellen iväg genom rummet och pappa sa tack.
Jag fortsatte diska.
När jag utsatts för sådana här smått krisartade situationer så drabbas jag ofta av ett onaturligt lugn. Knappast för att jag är onormalt cool, tvärtom, men det bara blir så. Jag skriker inte heller när någon skrämmer mig. Däremot så skriker varje cell i min kropp. Det går liksom vågor av ”brus”genom mig som ett tyst men isande larm. Ofta känns det som om huden ska explodera. Alla mina reflexer fungerar och jag tänker helt klart.
Förhoppningsvis slipper vi några fadäser under vår förestående resa. Jag hoppas att den blir så perfekt som jag tror att den kommer att bli.
Nu börjar årets fiskesäsong på allvar.

Snart

Nu har jag haft ett sedvanligt blogguppehåll igen. Livet kommer allt som oftast emellan, vilket givetvis i grund och botten är positivt. Att jag har annat för mig än att skriva här menar jag.
Våren är här för att stanna nu. I dag har det varit kallt, blåsigt och jävligt men det briserande knopparna på syrénbusken vid hörnet värmer lika gott som någon sol.
Nu är det två arbetsdagar kvar innan jag får bege mig söderut. Först hem till mamma för en natts pirrig sömn innan det bär rätt över fjället till Norge. Det är många år sedan jag följde med farsan dit nu och det ska bli fantastiskt spännande.
I går inhandlade jag de sista prylarna innan resan. Det blev ett gäng pilkar, några tackel, filékniv och ett sjukt billigt spö. Vi får se om det håller.
Flugspöet kommer givetvis att följa med. Det blir första gången och därför fantastiskt spännande.
Jag kommer också att ta med mig filmkameran så det kommer förmodligen dyka upp ett och annat klipp här så småningom. Jag får se om det kommer några rapporter under resan. Det beror lite på mobiltrafiksavgifterna. Ska kolla upp det.

Trädet

TRÄDET

Sjukt är mitt hjärtas träd,
dess armar i stormen fångna,
knotiga, längtande, lidelsefulla,
sökande frihetens vindlösa rymd.
Ack, vad hjälper mig vårens
och växandets flyktiga löften
när lugnet, det lyckliga, fattas
och vindarna ger mig allt ont?
När som ett hånskratt,
ekande mot de sargade skären,
vart ord, var lögn i världen
når mig med vindarna buren…

Så som den ensamme, levande
fjättrad bland drömmande, sovande
står, i sin egen knotighet fängslad,
piskad till trots av den sövande stormen,
där, den yttersta tallen på skäret –
fäst vid den dödaste klippan,
kan inte växa till frihet,
får inte andas,
vill inte falla,
kan inte fly.

-Gunnar Ekelöf